Det är samma sak varje gång. När en konsert är över så drabbas jag alltid av en lite sorglig känsla. Är det verkligen över nu? Fast i samma ögonblick blir jag uppfylld av en gigantisk våg av euphori och värme som genomströmmar hela kroppen. Jag ser mig omkring och förstår att jag är en del av en grupp människor som skapar musik tillsammans.
Ikväll var vi ännu fler än vad vi brukar vara … 99 personer stod på scenen. Alla hade övat från var sitt håll. Idén till kvällens konsert föddes för exakt ett år sedan av GotlandsMusikens Erik Skagerfeldt och dirigenten Bo Wannefors. Ett år av förberedelser och repetition kulminerade i kvällens konsert på Wisby Strands stora scen.
Under en resa genom Spanien berättade Bosse Wannefors om det gotländska Barockprojektet och beklagade sig till en kunnig medmänniska över det faktumet att det inte fanns några spanska kompositioner från barocktiden. Kunniga medmänniskan lyfte pekfingret och ledde Bosse till ett arkiv eller bättre sagt en skattkammare fylld av dammiga kartonger. Kartongerna innehöll bl a kompositioner av Juan Pérez Roldán, en spansk kompositör som levde på 1700-talet. Han har verkligen lyckats att gömma sig i kartongerna i 350 år … inte ens Wikipedia eller google har nåt klokt att berätta om honom. Och det känns fullkomligt barockt (läs ”absurt”).
Två av Roldáns kompositioner fick möta den gotländska publiken ikväll. Troligen var det första gången efter 350 år i kartongen att compositionerna framfördes … och det var vi, Allmänna Sången Visby, tillsammans med Capella Gotlandica, GotlandsMusiken och eleverna från Gotlands Dansutbildningar samt Gotlands Folkhögskola som blåste väldigt mycket liv i dessa gamla noter. Här får jag ståpäls. Tack alla som kom och lyssnade!!
”Det är som att kyssa en sovande prinsessa … ” sa kvällens konferencier Eva Sjöstrand när hon annonserade ett av de spanska fynden. Vackra, sanna ord!
Med Bach, Händel, Purcell och så klart Roldán i örat känns livet lite svängigare just nu!
Das ist meine Freude! Alten Claudia
